Närhet och omtanke ger mening i sorgen efter Louise

Text & foto: Anette Persson

Louise var 32 år när hon gick bort, sex år efter att ha fått diagnosen leukemi. Många har följt henne på sociala medier där hon var öppen om sin sjukdom, med tuffa behandlingar och misströstan. Men också med hopp och glädjeämnen.

– Hon blev en inspiration för andra, säger Petter.

Forsatte resa

Tillsammans bestämde de sig för att göra det bästa som gick av den situation de hamnat i.

– Vi ville göra varje dag till en bra dag – på något sätt. Det kunde vara en tv-kväll, utflykter, god mat och bra människor, säger Petter.

Till Louise begravning kom 150 personer, många långväga, och den avslutades med medelhavsbuffé och en skål för livet i champagne.

– Det blev precis som hon ville ha det, säger Petter.

Sjuk som barn

Petter drabbades själv av leukemi som 12-åring.

– Chansen att jag skulle sitta här idag var liten men det gick tack vare en transplantation av benmärg från brorsan. När jag kom ut efter ett år på sjukhus var jag en tonåring utan immunförsvar som fått livet tillbaka.

– Syrenerna hade slagit ut så doften av syren det är doften av liv för mig. Att få leva har alltid varit väldigt viktigt.

– Den här möjligheten man fått, att födas i ett samhälle och en tid som är så bra ska
man ta vara på.

Tog sig tid

Petter Ducloux är egen företagare och kunde ta sig tiden att vara tillsammans med Louise när hon behövde det.

– Alla behöver ett hopp om något bra i framtiden, säger Petter.

Resorna blev något att se fram emot.

– Jag är säker på att hon levde flera år längre på grund av det. När vi hade en resa planerad blev hon mer fokuserad på att samla kraft och göra sig ”resklar”.

De har gjort helgresor med husbilen, tagit en hotellnatt nånstans men också rest långt.

– Den sista var till Washington. Vi ville alltid uppleva så mycket som möjligt av
kultur, historia och natur.

Trots att Louise satt i rullstol och behövde vila mycket så gick resan att genomföra.

Svårt med det existentiella
Petter beskriver sig som en man som gör saker, en som löser problem. Svårare har det varit att hitta svaren på det existentiella.

– Vi pratade mycket det och om vad det var vi kämpade för egentligen. Om döden bara är svart och allt försvinner, vad är det då för mening med att ha upplevt saker tillsammans?

Nu ser han det som att Louise finns i ”hans himmel”.

– Där är hon tillsammans med andra människor jag tyckt om. Så länge jag kommer ihåg dem och tänker på dem finns de och vi delar minnena av allt vi gjort.

– Jag pratar med Louise varje dag.

Petter försöker få vardagen att fungera igen. Försöker hitta tillbaka till socialt liv och jobb.

– När Louise levde var det självklart att laga mat varje dag, att planera.

Hur blir det nu?

– Det värsta är att vara ensam. Det är slitsamt och jobbigt. Jag saknar att se på tv ihop, åka och handla, allt det vardagliga. Jag har inte lagat mat sedan Louise gick bort.

Nu är det andra som lagar mat till honom.

– Mina föräldrar finns där och mina pôjker, plus några till.

”Pôjkera” är barndomskompisarna som ringer varje dag. Av Louise fick de uppdraget att hålla koll på Petter när hon inte längre fanns med.

– De fångar upp mig. Louise ville att de skulle se till att jag inte dricker för mycket.

Bygger tillsammans

Han är övertygad om att det människor gör för varandra är betydelsefullt, i stort och smått.

– Jag tror på solidariteten, att vi tillsammans bygger upp samhället. Det kan vara att skänka pengar till forskning eller gå till jobbet fast man är lite hängig för att arbetslaget behöver en. Ensam är inte stark.