Att vänta i tomheten
Läsning Luk 23:55–56
Kvinnorna följde med ut och såg var de lade kroppen. Allt som skulle vara och bli, blev inte så. Döden satte en gräns för det som de kanske hade hoppats på och längtat efter – ett fortsatt liv med sin vän och mästare.
Kvinnorna påminner oss om hur det är när det är för sent. Och alltför sorgligt. Och vi inte vet hur allt ska bli. Kommer jag någonsin att bli glad igen? Kommer livet att bli bra? Varför blev det så här? Detta är lördagserfarenheterna. Då när något nytt ännu inte börjat visa sig och det bara känns tomt. Det är svårt att befinna sig där, med sorg och saknad. Med längtan efter hopp och liv. Mitt i det som bara är väntan och som ännu inte visar på en väg, riktning eller ett hopp. I ovissheten, tomheten, riktningslösheten.
Kvinnorna gjorde det enda som går att göra. Vara i det som är. Även när det är så som jag inte vill att det ska vara. De följde Jesus ut till graven och såg var kroppen blev lagd. Sedan återvände de hem och tillbringade sabbaten i stillhet. Sedan väntade de. Tillsammans. Tid är barmhärtighet. Sällskap likaså.
Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan Herren hör och ser.
Våga vänta tryggt: Snart har dagen grytt.
Våren visar vägen. Gud gör allting nytt.
Genom din ångest, när allting är svårt,
delar Gud din smärta och all din gråt.
Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan Herren hör och ser.
Livet skiftar fort, kvävs av dödens hot.
Herren skingrar rädslan; kornets hopp är stort.
Framtiden väntar, vila i tro,
kornet som nu slumrar snart börjar gro.