Älska varandra
Läsning Joh 13.31-35
”När Judas hade gått”.
De hade samlats till måltid. Den sista. Och Judas har precis gått, läser vi.
Det berör mig djupt att förstå att han också fanns med vid bordet. Det verkar ju faktiskt som om Jesus visste vad Judas var i begrepp att göra, åtminstone är det så Johannesevangeliet uttrycker det – och ändå var han inbjuden till måltiden och gemenskapen. Också en ”sån som han” var välkommen vid bordet. Det känns både så otroligt viktigt och väldigt skört och svårt. Och jag tror inte det är en slump eller ett misstag.
Det är som om Jesus in i det sista fortsätter att göra det han hela tiden har gjort – att aldrig exkludera någon enda människa. Han äter med syndare, besöker de som är föraktade och de som hamnat utanför gemenskapen. Som om han påminner oss om att våra livsvägar också kantas av sårbarhet och utsatthet och allt det som inte blev som vi tänkte oss eller önskade. Det är på den vägen vi människor möts, vare sig vi vill det eller inte. Vi möts med våra liv så som de kommit att bli, med det vi gjort och det som har hänt oss.
”Med mänskligheten är det så givet att varje människa bär en liten del av sin medmänniska i sin hand” – så sa en gammal mentor till mig för många år sedan. De orden har jag alltid tyckt så mycket om. Det är vackert att tänka så. Att vi bär en liten del av vår medmänniska i vår hand.
Men de orden blir också både knivskarpa och otroligt utmanande när vi överför dem på möten med ”en sån” som Judas. När vi drabbas av svek, lögner eller far illa av någon annans handlingar. Eller när vi själva sviker, ljuger och gör illa. Då när vi inser att vi ska dela livets väg med ”en sån som han eller hon”, eller att vi själva är ”en sån”. Då är orden inte längre lika enkla att omfamna. Men jag tror att de är ännu viktigare att omfamna precis då.
För det är när vi sårar och skadar, när vi såras och skadas som vi ofta hamnar långt bort från det som är livets väg och från varandra. Då ligger det nära till hands att vi exkluderar, föraktar, drar upp gränser där vi själva är innanför och de som vi inte vill ha nära är utanför. Rakt in i detta säger Jesus, nästan befaller oss - att älska - och påminner oss om att inte välja exklusionens eller utanförskapets väg.
Att våga kärlekens väg är att våga det oerhörda – att mötas – trots allt som har skett. För det är när vi är som mest sårbara och utsatta och när livet inte blev som vi tänkte oss – just där och då finns det en sak som kan få oss tillbaka till livets väg igen: Erfarenheten av att inte vara föraktad.
Jag tror det är precis det som berör mig så med att just Judas finns med där vid bordet, trots att Jesus vet vad han är i begrepp att göra. Jesus föraktar honom inte. I stället påminner han om hur kärleken bevarar oss från föraktet. Han ber oss att hejda oss i respekt för inför varandras mysterium. Han ber oss att dröja kvar på tröskeln till varandras okränkbarhet – trots allt. Och varje gång vi bryter brödet tillsammans ska vi minnas honom.