Mitt i allt detta dyker frågan upp: Vad är det egentligen vi firar? Förslagen brukar vara ganska trevande: “Ledighet.” ”Våren” “Ägg.”
Och så någon som lite försiktigt säger: “Var det inte något med Jesus också?”
Jo, just det Jesus dog väl då? Så var det nog. Eller firar vi att han dog? Eller var det inte något med uppståndelsen också?
Detta är ju för de allra flesta svårt att småprata om. För om julen är som en varm filt med barn, ljus, sånger man kan mumla sig igenom så är påsken mer som en berättelse som inte riktigt passar in mellan sillen och potatisen. Den innehåller svek, rädsla och död. Vänner som sviker. Rädsla som tar över. En man som avrättas på ett kors. Det är inget vi spontant tar upp vid påskbordet. “Kan du skicka äggen? Och hur tänker du kring lidande, död och världens frälsning?”
Det samtalet är på ett existentiellt plan och kan vara ett stelt samtalsämne: Därför vi håller oss ofta till att prata om de målade äggen. Men man kommer ändå inte undan. För mitt i allt det där ganska vardagliga ägget ligger faktiskt en av påskens bästa symboler gömd.
Hårt skal. Ser helt stängt ut. Ändå är det liv där inne.
Det är nästan som att påsken smyger in sitt budskap bakvägen. För den kristna berättelsen stannar inte vid det som går sönder. Den stannar inte vid korset. Påskens berättelse vågar vara en stund i det som gör ont, i det som ser ut att vara slutet. I graven. I tystnaden. I det som inte går att fixa eller förklara bort.
Men påsken budskap stannar inte där. På påskdagens morgon är graven tom. Inte för att någon putsat till historien. Utan för att något har hänt. Graven är tom. Påskens budskap viskar att döden inte får sista ordet. Livet har brutit igenom det som såg hopplöst ut. Kristus är uppstånden!
Jag vet att det är stora ord. Nästan för stora. Särskilt i en värld som ofta ser ut att gå åt andra hållet. Men kanske är det just därför påskens budskap behövs.
Inte som ett enkelt svar. Inte som ett “det ordnar sig”. Utan som ett hopp som vågar säga: det är inte slut. Att det kan finnas en fortsättning också där du själv har satt punkt. Att det som verkar stängt kanske inte är så definitivt. Att livet, på ett nästan envist sätt, vägrar ge upp.
Kanske är det just här påskdagens budskap om Jesu uppståndelse landar hos oss. Inte som en vetenskaplig teori att förstå, utan som en riktning att leva i. Att våga tro att något nytt kan börja, också efter det som gick sönder. Att inte ge upp om varandra. Att inte ge upp om livet.
Berättelsen om Jesus slutar inte i graven. Där finns hoppet för oss. Inte som något färdigt och klart. Utan som en öppning.
Påsken ger oss möjligheten att tänka bortom det svåra, bortom långfredagen. Kanske är det inte kört när det upplevs som mörkast? Kan det vara timman före gryningen? Kan det finnas mer? Kan något nytt börja också här, trots all oro i världen, och i våra egna liv?
Så när du sitter där med ditt påskägg, det som är fyllt till bristningsgränsen av godis, och smuttar på påskmust kan du testa en tanke; tänk att påsken är mer än ägg, must och sill. Påsken bär budskapet om att det aldrig är kört. Det finns hopp även i livets mörkaste hörn.
Glad påsk önskar
Robert Thysell, kyrkoherde Sollentuna församling
”Kristus lever - underbara ord,
som förvandlar tungt och sorgset mod.
Väl är mörkret stort här på vår jord,
men se, Kristus lever.”
SvPs 152