Julens godaste vedträ

(Ur Spira nr 4 2024)

Under firandet av vintersolståndet i äldre tiders Europa tändes på många håll en särskild trästock eller ett utvalt vedträ för att fira solens återkomst. Efter kristnandet levde traditionen kvar och symboliserade då även ljuset i form av Jesusbarnet, som föds in i världen.

När juleldarna så småningom dog ut levde de ändå kvar i små glimtar, i Norden till exempel i ett stort ljus, som skulle brinna i hemmet hela julnatten. I bakverkens förlovade land, Frankrike, ersattes det utvalda vedträet vid jul av tårtan bûche de Noël, som betyder just julvedträ. Den bakas ännu till jul, här i Umeå av den franska konditorn Laure Lanet.

– Traditionellt är det en rulltårta med chokladganache, men det finns moderna bûches de Noël av mousse eller glass. Det är ett lättare alternativ för att orka äta den som efterrätt.

Julmaten varierar i Frankrike, men tårtan är tradition över hela landet. Den har även spridit sig till andra länder och kallas bland annat Yule log och Julstubbe. Laure erbjuder den under december i sitt kafé och vid Pilgatans julmarknad.

– Kunderna är mest svenskar som har bott i Frankrike eller nära ett franskt bageri.

De urgamla juleldarna lever också vidare på ett oväntat modernt sätt – i virtuella brasor. Den första visades på julnatten 1966, när en flera timmar lång filmloop av ett brinnande vedträ sändes på tv i New York under namnet Yule log.

I dag finns en uppsjö av olika brasvarianter, med sprakande ljud eller musik, på Youtube, strömningstjänster och SVT Play.  

Bakverket bûche de Noël pyntas traditionellt med sågar, grönskande löv och små svampar.

t vi har en eld. Det kan vara livat innan, men när vi tänder elden blir det naturligt lugnt. Vi sänker tonen, säger Albin Svanberg.

Elina tror att hela stämningen kring elden gör att samtalen blir lite djupare än annars.

Scouterna i Ersmarkskyrkan tillhör Salt Scout, som är scoutverksamheten inom EFS. Där avslutas varje träff med en andakt kring elden.

– Det ger mycket att ha dem kring en eld. Jag saknar den när vi är utan, säger Elina.

Text: Helena Andersson Holmqvist